Och när jag tänker såhär långt efter så kan jag se hur fel det blev
Känslan att förlora dig och förstöra allt känns så mycket starkare än känslan att vinna dig.
Det är det som gör att jag försöker hålla mig tillbaka och inte känna för mycket.
För då borde det göra mindre ont sen, kanske, förhoppningsvis.
I'm just a girl
Jag är bara en helt vanlig tonårstjej som har mina dåliga dagar&problem. Och jag förstår inte människor som kallar andra "emo" eller något liknande för att man har en mindre bra dag när det är lite svårare att le än vad det vanligtvis brukar vara.
Visst, jag kanske har sämre dagar lite oftare än andra och lite svårare att le men det är ingenting jag valt själv och jag hade väldigt gärna vilja ändra på det om jag hade kunnat.
Jag har saker i mitt liv jag skulle vilja ändra på, val jag valt och vägar jag valt att vandra som jag skulle vilja backa tillbaka och vandra en annan - troligtvis bättre.
Men vad hjälper det egentligen av att jag sitter och önskar det? Jag valde det och nu får jag stå mitt kast, men jag kan se till att det inte händer igen. Jag kan använda det till något bra och inte fastna i det gamla om det är vad jag strävar mot. Men utan dom snedsteg jag gjort kanske jag inte hade varit samma person idag, kanske inte lärt mig utav dom misstagen jag gjort.
Under tonåren går du igenom så himla mycket, nya kunskaper,misstag&upptäckter.
Det är under den tiden du mycket möjligt kommer ligga hemma i din säng och gråta som aldrig förut över den där vännen som lovade att alltid finnas där&aldrig svika dig och över den där kärleken som du verkligen trodde var ditt allt och skulle hålla din hand tills den dagen du skulle lämna världen. Men det är även under tonåren du fyller på din bok med sidor fyllda med kunskap att ta med dig under livet. Så att ha dagar när allt inte känns helt perfekt&underbart tycker jag inte är något fel. Du är trots allt bara någon med vissa misstag&brister - precis som alla andra.
Jag stänger mina ögon och alla minnen kommer tillbaka
Det känns så länge sen men samtidigt känns det som att det var igår du sa allting till mig. När du låg bredvig mig och höll om mig som för att skydda mig från allt ont.
Jag kände mig så oerhört trygg med dig vid min sida, som om inget kunde gå snett, men oj så fel jag hade. Allt kraschade rakt ner i botten med en rejäl smäll,tyvärr.
Jag trodde faktiskt på dig, på mig - på oss. Både du&jag gjorde misstag vilket gjorde att det blev som det blev.
Men jag gick vidare, utan några tårar överhuvudtaget för det som hade varit. Men det kanske jag fick skylla mig själv för, för just nu står jag här utan dig med en saknad som jag inte riktigt vet vad den betyder. Jag saknar inte själva dig egentligen utan mer det vi hade, hur du fick mig att känna och hur du fick mig att må. Jag saknar när du la dina armar runt mig samtidigt som du förklarade hur du kände för mig. Jag hade aldrig någonsin känt den där känslan förut. Men allt är förändrat nu och allt är förbi. Du har gått din väg och jag har gått min och dom vägarna ledde oss inte tillsammans, men vem vet? Någon dag, någon gång så kanske dom vägarna går ihop och möts - igen.
